Tjaa!

Jag är fanimej inte mkt annat än riktigt riktigt trött på denna vecka som jag har haft, helt dödstrött.. Har jobbat sju dagar nu, har gått upp 05.45 varje dag och inte kommit hem förän 17 plus lite till.. jag känner mig som en zombie. Jag jobbar imorgon med.. Sen är jag allt ledig i två dagar : ) Och nästa helg är jag ledig, det ni! Ja men nu ska ni inte behöva höra mitt tjat om hur trött jag är mer.

Jag är less med,fan.. jag har blivit livrädd igen, för kärleken.. detta gnager mig, jag har tänkt på detta hela veckan, min hormonbalans är väl inte riktig som den ska och jag sitter och bölar åt olika blogginlägg jag läser, men det finns de som är riktigt duktiga på att skriva, och ibland känner man igen sig så in i norden..  Man kan lixom, känna smärtan som beskrivs.  Eller så har bara verkligenheten hunnit ikapp mig och jag kommer nu på, två år senare hur sjukt dåligt jag mådde. För två år sedan rubbade verkligen en människa min personlighet, mitt liv, mitt hem, min ekonomi, ja allt! Jag har kommit ikapp med det mesta och lyckligt kär, har det helt ok med pengar, och bor i  ett helt underbart radhus, ett jobb och är ett par brorsbarn rikare, underbara vänner, en fästman som älskar mig. Ja u name it, livet har inte varit bättre.. Jag klagar inte, det är inte det. Men jag kommer bara på hur fruktansvärt ont det gjorde, att inte bara förlora kärleken utan att förlora hela sitt liv i samma veva, det var inte den bästa timingen direkt.  Detta slår mig ibland, då får jag rysningar.. Och när jag läser om en person som går igenom typ samma sak just nu, då kan jag inte sluta läsa.. men samtidigt mår jag rumpa av att läsa.  

Jag vet att folk sa till mig att , efter regn kommer solen osv och jag ville bara ge dem en smäll på käften.. : )
Men det ligger faktiskt lite sanning i det hela.. När man ligger på botten och alltär skit så kan det ju nästan inte bli värre.. Bara bättre, och kanske till och med bättre än bäst.