Jag har varken haft tiden orken eller möjligheten att blogga på senaste. Ett under att jag har orken nu.

I Fredags morse fick jag sådana kramper i magen (värre än någonsin) Jag trodde på fullt allvar att jag ska skulle dö, det skrek jag ett par ggr med kommer jag ihåg. Jag spydde av smärta, mina händer/ben/fötter/fingrar krampade, vek sig totalt.. fingrarna la sig över varandra. Vlatko var med mig och gjorde allt han kunde för att hjälpa, men jag var helt väck.. Fick panik över att fingrarna gjorde som dom ville, Vlatko sa åt mig att inte titta på dem. Febern kom och jag svettades, fick en handduk på pannan och låg blixtstilla i en timma. Jag visste att det skulle komma tillbaka om jag rörde på mig, jag slappnade av och tuppade av en stund.. När jag vaknade upp hade jag fortfarande ont, men inte lika! Smärtan kände jag väl igen och klart den var en cysta som hade spruckit. Antagligen den som var på 5-6cm för en månad sedan, hur stor var den inte nu då? Som en grapefrukt?

Jag trodde den cystan hade försvunnit, hade inte kännt av något på över en månad, grymt tänkte ju jag!
Febern den gick och den kom.. Jag kände inte alls för att åka in till sjukan för att sitta och skumpa i en bil med den ömma magen för att sedan sitta där och vänta 6-10 timmar, för att sedan få svaret.. "Ja det var lite vätska där, inget vi kan göra.. åk hem" Nej tack, då ligger jag hellre hemma i sängen de 2-3 timmar det tar för smärtan att lägga sig. Magen är uppsvullen och jag kan inte gå rakt, ryggen viker sig.

Det gick 6 timmar och smärtan gav sig inte, utan blev bara värre. Jag fick lite skäll av min amerikanska vän och tog förnuftet till fånga, men jag ville fortfarande inte åk till sahlgrenska, jag åkte till akuten här i närheten..

Jag kom in rätt så fort, det tog tio minuter max. När jag kom in blev jag ganska chockad.. Jag var beredd på att förklara vad som hade hänt och trodde jag skulle bli iväg skickad till sahlgrenska med en gång med tanke på att det var buken det gällde och då behöver man uppsöka gyn.

Jag hann inte ens tänka förän jag hade saker i näsan och slangar i armarna, de klämde på min mage så att tårarna sprutade.. Jag fick morfin, dropp och puls/blodtrycksmätare på rummet. Läkarna var inte helt nöjda av proverna som togs. Det var något som inte stod rätt till, men det var klart.. Jag hade ont som fasen och kroppen reagerade ganska starkt på det. Blodtrycket sjönk rätt ner ibland och steg i höjden nästa sekund.

Det går en stund, Vlatko är med mig hela tiden såklart.. Morfinet börjar värka och jag känner mig trött och samtidigt lite mysig. Då knackar det på dörren ( Vilket det gjorde hela tiden, då sjuksköterskor sprang ut och in) Det var en kvinna med gröna kläder och en man med samma outfit.. "Jaha tänkte jag, här kommer ambulans-förare, det har väl hänt en olycka och någon behöver mitt rum mer än jag".. De frågade om mitt personnummer och såg på mig att jag var aningen chockad, "Du vet väl att du ska åka ambulans till sahlgrenska?"

Nej det hade jag inte en aning om, hade jag vetat det så hade vi kunnat ta bilen.. Jag var inte döende i det tillfället och ville inte ta upp platsen i en ambulans som någon annan behövde mer. Men så fick det blir, ambulansfärd till sahlgrenska där jag fick ett rum och en undersökning på momangen, då behövde jag inte vänta 6-10 timmar. De där grön klädda nissarna har makt kan man säga. Läkarna / sjuksköterskor /undersköterskor.. Ja alla var grymt snälla mot mig. Klockan var ca tolv på natten.. Dagen hade varit frukstansvärt lång och minsta lilla fick mig att gråta, jag hade fortfarande sjukt ont.. Fick dropp och smärtstillande. Det var fortfarande något som inte stämde och jag fick stanna över natten. Jag var ensam i rummet och sov som en stock : )

De hade väldigt bra koll på mig och var inne och kollade till mig titt som tätt. När jag vaknade ville jag bara hem. Läkaren kom förbi och sa att jag får åka hem, det är någon slags infektion som dom inte kan hitta. Men blod i buken fanns det gott om, och det störde tarmarna en del. Läkaren ville att jag skulle gå upp och röra på mig litegranna och äta lite frukost för att se om jag får behålla maten " Klart jag får, jag har ju bara ont.. Jag mår ju inte illa" Svarade jag. Steg upp och gick bort till dagrummet och åt lite frukost, jag fick kaffe och var glad för det : ) Gick tillbaka till rummet och sms:ade Vlatko att han kunde komma för att jag skulle få åka hem.

Två sekunder efter vänder sig min mage ut och in och jag hamnar på toalettgolvet med huvudet i stolen. Och så såg min dag/eftermiddag/kväll ut och jag fick inte åka hem förän sent på kvällen, då jag böna och bad för att få åka hem.


Jag mår fortfarande katastrof så sjukskivit mig i ett par dagar, min mage ser ut som om jag vore i 5:e månaden och min rygg är fortfarande ganska vikt. Tarmarna och buken värker, men jag har nte märkt av någon feber ännu som tur är. Skulle jag få feber så måste jag åka in akut igen.. Annnars får jag vara hemma och vila så går det över av sig själv.


Jag känner mig inte ett dugg klokare, men det kändes skönt att vara ompysslad av duktiga människor som visste vad dom gjorde, för en gångskull :)


Jag mår bättre snart, det var jag! Och nej, jag har fått svaret.. Jag kan inte göra något åt de här cystorna jag får, alla får dom. Tyvärrr.

Sköt om er sötnötar! <3